Köpingen Örnsköldsvik

1842 utfärdade Kunglig majestät en kungörelse om att en köping skulle anläggas i Norrlungångers by. Bakgrunden till köpingens tillkomst, var en strävan efter att stävja sörköreriet och den tilltagande lanthandeln.

Starka krafter inom Hushållningssällskapet, landshövdingen Hampus Mörner och prosten Carl Johan Holm i Själevad, verkade för att grundlägga en köping i Norra Ångermanland. Man ville få kontroll över lanthandeln. Det var svårt att enas om rätta läget för den önskade köpingen.  En bra hamn, nära till landsvägen och god jordmån var kraven. Lungångersnäset avgjordes till slut vara den bästa platsen. 

Köpingen Örnsköldsvik
Örnsköld och Holm

Norrlungånger


Norrlungånger kom tidigt på tal som lämplig plats för köpingen. Detta hade prosten Holm och kyrkoherden Hörnell i Arnäs förordat efter en undersökning 1830. Samma år sände landshövdingen förslaget till Kungl. Maj:t och Kommerskollegium gjorde 1832 en syneförrättning. Den fick till resultat att Norrlungånger blev utvalt framför andra ställen. Landshövdingen besökte därefter platsen med kommissionslantmätare Fought, som gjorde det första stadsplaneförslaget 1833.

Långdragna diskussioner med markägarna följde. Man tvistade även om hur stor markyta som behövdes. 1837 utbröt en häftig polemik i tidningarna mellan prosten Holm i Själevad och Johan Ödberg i Ström, Arnäs, som ville ha köpingen förlagd till Ström, där hans hemman, Lunne nr2 hade ett förmånligt läge vid Strömsundets hamn. Holm höll i denna diskussion fast vid Norrlungångers företräden.

Samma år föreslog landshövding Mörner i Hushållningssällskapet att köpingen skulle heta Örnsköldsvik till minne av Per Abraham Örnsköld, som befrämjade den linnehantering, som blev så välståndsbringande för trakten.

1838 anhöll landshövdingen hos Kungl. Maj:t om att få förvärva hemmanet nr1 i Norrlungångers by, som tillhörde kyrkvärden Olof Svensson. Prosten Holm skötte förhandlingarna. Ärendet förhalades, men i två kungliga brev från den 2 augusti och 6 oktober 1842 avgjordes att en köping skulle anläggas i Norrlungånger. Köpingens reglemente kungjordes och plankarta fastställdes.

Johan Ödberg och Hedberg på åkern

Första bofasta invånare

Köpingens förste bofaste invånare var skomakaren Säfsten. Snart byggde handelsmän och hantverkare gårdar på vardera sidan om Storgatan. Det var låga trähus med fä- och förrådshus. Verkstäder och torftiga handelsbodar inreddes. Köpmännen saluförde lite av varje: tyger, matvaror och psalmböcker - specialisering förekom inte.
De nyinflyttade kunde vara unga gesäller och handelsbokhållare som fick kämpa hårt för att klara skulderna. Till undantagen hörde Johan Ödberg som redan var etablerad köpman, exportör och skeppsredare. Han blev köpingens ledande borgare och kom att betyda mycket för köpingens utveckling.
 
Örnsköldsvik stärkte sin position när apotek, provinsialläkare och postkontor på 1850-talet flyttades till köpingen från Bjästa trots högljudda protester från bjästaborna.
Då befolkningen växte på 1880-talet beslöt man att inköpa och planlägga ytterligare tomtmark. Den nya planen, som antogs 1885, medgav tillväxt åt norr och öster. Breda remsor av grönområden lades ut. Torgparken mellan torget och museet är en rest av denna plan.     
 
Inflyttningen till de östra kvarteren gick långsamt. Stadsfullmäktiges ordförande, konsul Hedberg, gick före med gott exempel och var den förste som bosatte sig vid Viktoriaesplanaden. Han kallades hädanefter "Hedberg på åkern". Huset, byggt 1896, ritades av John Wikberg. Det står kvar än idag vid korsningen mot Centralgatan. Mycket av snickarglädjen försvann vid en ombyggnad i början av 1940-talet.

Storgatan 1870-tal
Storgatan 18

Köpmän och hantverkare

Enligt köpingens reglemente från 1842 hade varje svensk man som fyllt 25 år, ägde god kristendomskunskap och kunde föra bok och räkning, rätt att idka handel där. Gesäll- eller mästarprov krävdes inte för att driva bryggeri, slakteri eller bageri. Endast några år senare avskaffades den gamla skråordningen och ersattes med hantverksföreningar. Örnsköldsviks Hantverksförening bildades 1885. Man var då 47 hantverkare. De arbetade t.ex. som byggmästare, kakelugnsmakare, skomakare, skräddare, garvare, bokbindare, sadelmakare och smeder. Köpmännen, som hade en dominerande ställning i köpingen, bildade 1902 Örnsköldsviks köpmannaförening. Föreningen hade till en början 36 medlemmar. De flesta var verksamma inom den nyblivna staden men några var lanthandlare.

Affärsmännen var tidigt angelägna om att telefonväxlar skulle upprättas i köpingen.  Den första telegrafstationen hade invigts redan 1857 och den första telefonen installerades 1881.
1882 fanns en telefonförening med 26 anslutna telefoner.  Som en jämförelse kan nämnas att det första tidningsmeddelandet om uppfinningen kom 1877 och samma år demonstrerades de första telefonerna i Stockholm.
 
Köpingen kom att bli centrum i ett stort sågverksdistrikt som fick en blomstrande utveckling på 1870 — 90-talen. Ångsågen hade stor kapacitet och när man inte längre var beroende av älvarnas vattenkraft blev det möjligt att såga året om. 1865 anlades Domsjö ångsåg och sedan växte en rad ångsågar upp kring Örnsköldsviksfjärden. Örnsköldsvik blev huvudort för detaljhandel, undervisning och bankväsen. Ett lägre elementarläroverk fanns i köpingen sedan 1861. Örnsköldsviks Sparbank öppnade 1865, Hernösandsbanken 1870 och Sundsvalls enskilda bank fick ett avdelningskontor i Örnsköldsvik 1877.

Örnsköldsviks
museum & konsthall

Läroverksgatan 1länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster
891 62 Örnsköldsviklänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster
Tfn 0660-886 00
Skicka e-post

Öppettider

Tisdag kl 11 - 20
Onsdag - lördag kl 11 - 16
Fri entré!

Sidan uppdaterades

2019-02-22

Sidansvarig: