Folket i "röbönninga"

Sågverksarbetare J. Axel Lindström har i en uppteckning skildrat sågverksfamiljernas liv och arbete nere vid hamnen vid seklets början. 1920 var tiden ute för Framnäsbolagets femtioåriga arrendeavtal med staden. Sågen lades ner och ett träsliperi startade på platsen.
 
Framnäs var ett i raden av sågverk, som anlades kring Örnsköldsviksfjärden de gyllene sågverksåren under 1800-talets sena decennier. Den treramiga sågen uppfördes 1872 av firman Bing & Åman på Framnäsudden nere vid hamnen.
 

"Röbönninga"


Inkvarteringen av sågverksarbetarna skedde på ett sätt som var vanligt i hela Sverige under industrialismens genombrott — i en arbetarkasern. Den rödmålade "Röbönninga" (rödbyggnaden) rymde ett trettiotal rum med lika många familjer! När bolaget senare byggde ännu en kasern och målade den vit kallade man den "vitbönninga".

Arbetarkåren var bonddrängar och torparpojkar från närliggande socknar. Ett par hundra människor, varav två tredjedelar var barn, bodde i "röbönninga" vid  förra sekelskiftet. Lindström har beskrivit en enrummares inredning:

"Det var en imperialsäng, bordbänk som om dagarna fick tjänstgöra som matbord och om nätterna som sovplats åt min bror och jag, dessutom fanns soffa, byrå, skänk samt diverse andra nödvändiga husgeråd."
 
Griskultingen, som inköptes tidigt på våren fick krypa ihop i vedlåren invid spisen. Det var för kallt för den i det torftiga grishuset vid den tiden på året.
 

"Röbönninga"

Arbetarkasernen vid Framnäs t.v. och faktorsbostaden t.h. Byggnaderna låg mitt i Nygatans södra ände, nära Framnäs ångsåg på Framnäsudden. Byggnaderna användes som arbetar- och tjänstemannabostäder åt sågens anställda. I arbetarkasernen var Örnsköldsviks första brandstation inrymd. Framnäsarbetarna kallades genom en brandtelegraf inrättad i byggnaden 1898, med alarmanordning även i ångsågen. Detta fungerade fram till att Framnässågen lade ned driften 1920. Foto från 1943.

Arbetsvillkor


Sågverksarbetet var ackordsatt. I allmänhet var dagsförtjänsten större för brädgårdsarbetarna, som kunde tjäna upp till 4 kronor om dagen.

Handjusteringen på brädgården var nog det mest krävande och slitsamma arbetet. Det innebar bland annat att kunna trimma sågen så att den gick lättare genom virket.
Arbete vid sågen inbringade knappast mer än tre kronor per dag och då var man beroende av att maskinerna fungerade. Efter fackföreningarnas tillkomst 1917 steg lönerna något.

Fritidsarbete förekom också. Lindströms far, som hade erfarenhet av snickeriarbeten, kunde tillverka och sälja skottkärror, kälkar, sparkar, tråg och laggkärl. Hans barn behövde inte heller sakna skidor på vintern. Sågfilning utfördes på Framnäs för en billig penning.

Gårdskarlar utförde på den tiden en hel del vedsågning och de behövde ibland få sina sågar filade. Några av arbetarna idkade tidvis gårdfarihandel med egentillverkade handskar eller skidor.
 
Gå på knas
Om somrarna fick ungdomarna sova på vinden. Där hade varje familj en klädskrubb. Den rymde två bäddar, som fyra barn kunde samsas om. Säsongsarbetande ungkarlar hade dessutom sina sovplatser där.

Uppe på vinden blev det rörigt och stökigt med alla hopträngda människor. Det var svårt att treva sig fram i mörkret. Ett sparsamt dagsljus kunde ibland sila in genom de små fönstren.

Värst var det kvällar och nätter före helgdagarna då de som var onyktra skulle gå och lägga sig och pojkarna "gick på knas"(hälsade på flickor i skrubbarna).

 "Det blev ingen vidare sömn sådana nätter och vi pojkar som ej kommit över knäbyxåldern var många gånger förargade på detta knasande".

Framnäs ångsåg

Framnäs ångsåg 1910. I förgrunden Fiskarkanalen med båtar. Bryggan t.v. var enligt uppgift badplats för hästar.

Ölsupefrukost


Det kunde bli trångt kring matborden då familjerna ofta lagade mat åt löskarlarna. Många familjer fick på så vis en liten inkomst.
 
"Det blev att äta på skift och om somrarna då sågen gick med dubbla skift i tre månaders tid, skulle det också vara mat om nätterna."
 
Maten bestod av enkel husmanskost: sill, strömming, potatis, palt, det hembakta tunnbrödet och gröt. Lite mjölk kunde man få men det räckte knappt till gröten. Till frukost åt man ofta ölsupa (ölsoppa, dvs mjölk redd med mjöl och öl eller svagdricka) med tunnbröd och strömming. Köttsoppa med klimp var en omtyckt heldagsrätt. Gröt lagades oftast av kornmjöl, helst från korn uppvuxet nolaskogs. Det smakade godast tyckte man. En gris slaktades till jul.
 

Klädtvätt


I mars månad, som ansågs vara bästa blekmånaden, höggs isen bort runt dörröppningen till tvättstugan så att man kunde ta sig in. Karlarna drog vatten från en vattenkast ett par hundra meter därifrån på skottkärra till tvättstugan. Kvinnorna blötlade, stötte och kokade tvätten i asklut, som de själva tillverkat. 

Sedan fraktades tvätten ner till fjärden. Utrustade med klapplåda, klappträ och klappbräda sköljde kvinnorna tvätten i det iskalla vattnet.
 

Uppsägning 1921

 
I januari fick arbetarna i Framnäs besked om omedelbar uppsägning från arbete och bostad. Efterföljare på platsen blev Moälvens träsliperi, där en del av de uppsagda anställdes. Staden fick många arbetslösa de följande vintrarna.

Örnsköldsviks
museum & konsthall

Läroverksgatan 1länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster
891 62 Örnsköldsviklänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster
Tfn 0660-886 00
Skicka e-post

Öppettider

Tisdag kl 11–16
Onsdag kl 11–16
Lördag kl 11–16

Sidan uppdaterades

2019-05-20

Sidansvarig: