Historien om Herrgårdsparken

Historien om Herrgårdsparken tar oss flera hundra år tillbaka i tiden, till den tid då platsen var en grönskande fäbodvall som stundtals beboddes av samer. Så kom den tid då den vilda grönskan fick lämna plats åt industrins framsteg och utveckling i Köpmanholmen.

Sågverksindustrin och samerna

Det första sågverket anlades 1864 på nuvarande Kärleksudden i Herrgårdsparken, och en herrgård anlades i närheten av områdets fäbodvall. I takt med att sågindustrin växte blev platsens samer allt mer trängda och till slut drevs de bort från sina gamla boplatser. Enligt legenden ska en gammal samekvinna med enorm kraft ha kastat en förbannelse över industrin för att de drev henne från sitt hem:

”Det kommer en tid då här återigen ska vila fäbodvall – vänta bara, ni ska få se att mina ord kommer besannas!”

Men industrin växte och 1902 flyttade disponent Gustaf Hedberg med familj in. Herrgården renoverades och byggdes ut och en ståtlig park anlades på Kärleksudden.

Hedbergarna och herrgården

Gustaf Hedberg efterträddes som disponent av sin son Theodor Hedberg. Han gifte sig 1914 med Ingeborg Belfrage, som kom att bli den kända Fru Ingeborg Hedberg.

Under tre generationer växte Hedbergare upp i Köpmanholmens herrgård, och från 1930-talet och framåt upplevde Köpmanholmen sin storhetstid. Här fanns då Norrlands kulturcentrum, mycket tack vare Fru Ingeborg Hedbergs stora sociala och kulturella intresse.

Under flera decennier var herrgården välbesökt av eminenta gäster som prinsarna Wilhelm och Eugen, eller författare som Wilhelm Moberg och Albert Viksten. Även Sveriges kulturella, politiska och ekonomiska elit träffades här för att diskutera affärer.

Herrgårdsparken

Under den här tiden sköttes herrgårdsparken av familjen Hedbergs privata trädgårdsmästare och det var förbjudet för allmänheten att besöka parken. Parken hade bland annat grusade gångar, vackra rosenbuskar, sittbänkar och en springbrunn.

1933 var Ingeborg Hedberg med och startade Köpmanholmens Trädgårdsodlarförening. Tio år senare stod en försöksodling i anslutning till Herrgårdsparken klar. Där experimenterade man med att odla olika fruktträd, växter och bär som skulle tåla det nordliga klimatet.

Förbannelsen slår in

I drygt 60 år blomstrade parken tillsammans med industrin, men till slut gjorde samekvinnas förbannelse sig påmind.

1964 såldes det dåvarande bolaget efter en tid av sviktande kapital och virkesförsörjning. Theodor och Ingeborg Hedberg bodde kvar i herrgården till 1966 då de båda gick bort. De sista Hedbergarna lämnade därmed Köpmanholmen och herrgårdens lösöre auktionerades ut året efter.

Herrgården stod nu tom och området sågs som en allmänning och utsattes för vandalisering och stölder. Den en gång så vackra Herrgårdsparken förvildades och liknade mer och mer en soptipp med ölburkar, bilvrak, cigarettfimpar och förstörelse. Ungefär samtidigt började NCB använda parken för att dumpa industriavfall i vattnet utanför Kärleksudden.

Efter drygt sex decennier tog så den vilda grönskan åter över Herrgårdsparken och kanske kan man säga att den gamla samekvinnans förbannelse besannades…