Även om igelkotten, Erinaceus europaeus, är känd för att äta det mesta den kommer över tillhör den ordningen insektsätare, vilket gör dess tillvaro säsongsberoende. När det börjar bli kallare om hösten och insekterna så sakteliga försvinner, förlorar igelkotten också sin huvudsakliga födokälla. Eftersom igelkotten inte kan flytta som våra sommargäster flyttfåglarna till varmare breddgrader, går den i dvala under vintern. Dvala, eller hibernering som det heter, innebär att igelkottens kroppsfunktioner sätts ned till ”energisparläge”, bl.a. sjunker kroppstemperaturen till under 10 oC, hjärtat slår mindre än tjugo slag i minuten och det kan gå flera minuter mellan varje andetag.

Under dvalan får igelkotten energi genom att bryta ner de fettreserver som den byggt upp under sommarmånaderna. Det är tyvärr vanligt att igelkottar som inte hittat tillräckligt med mat under sommar och höst har för små fettreserver och därför inte överlever vinterdvalan. Igelkottar i Storbritannien måste väga minst 450 gram innan de hibernerar för att överleva, större fettreserver kan antas behövas för att igelkottar ska klara vintrarna här. Igelkottungar som förbereder sig inför sin första vinter är särskilt utsatta. Mindre än en tredjedel av igelkottungarna överlever det första året. Igelkottar som överlevt en vinter har större chans att överleva nästa.

Igelkottens naturliga föda utgörs till stor del av skalbaggar, larver och daggmask. Det blir den inte fet av, så för att hjälpa igelkotten att lägga på lite vikt och ge den bättre chanser till överlevnad kan du lägga ut mat. Lämplig mat är kattmat, men matrester och bröd går också bra. Vatten duger bra till dryck och kan vara livsavgörande under varma och torra somrar. Du behöver inte vara orolig för att igelkottarna ska glömma hur de hittar föda på egen hand, det har visat sig att igelkottar som återkommer till en matningsplats både besöker flera olika matningsplatser och finner mat på egen hand. Igelkotten är lite av ett matvrak av naturen och kan bli överviktig utan att ta skada av det, snarare tvärtom. Övervikten har en funktion och är livsnödvändig. Matning skadar alltså inte så länge maten är nyttig, kaloririk och inte innehåller bekämpningsmedel. Tyvärr får igelkotten lätt i sig bekämpningsmedel när den äter de skadeinsekter vi människor försöker bespruta bort. Undvik därför att använda bekämpningsmedel som inte är säkra för igelkottar.

Ett gissel för igelkottarna är bristen på bra övervintringsställen. För att överleva vintern är igelkottarna beroende av varma, torra platser att sova i. I naturen föredrar igelkotten att bygga övervintringsbon i busksnår med lövsamlingar. En igelkott kan bygga flera bon och delar helst inte bon med andra igelkottar. I dagens välskötta parker och trädgårdar städas löv och ris bort, vilket gör området ogästvänligt för igelkottar. En enkel åtgärd för att hjälpa igelkotten är att låta ris- och lövhögar ligga kvar i något ensligt hörn av trädgården. Du kan även bygga bon åt dem, instruktioner finns bl.a. på Naturvårdsverkets hemsida. Majbrasor, som vi samlar till under en längre tid och som står ostörda, är vanliga tillhåll för igelkottar och riskerar att bli en dödsfälla då högen antänds. För att undvika att bränna upp eventuella igelkottar i majbrasan är det lämpligt att flytta på högen innan den antänds.

Naturskyddsföreningen
Frågor och svar om igelkottar

Litteratur och PM
Morris, Pat. Igelkottar. Bohusläningens Boktryckeri AB, Uddevalla 1984.

Birkö, Thomas. Igelkotten i Örnsköldsvik 1991. Miljönämnden, PM 1992.

Enetjärn, Anders. Umeå Stadsnatur – en beskrivning av människornas gröna rum och djurens och växternas livsmiljöer i en stad. Umeå kommun 2003.